Carin Idman.

Carin Idman är en autentisk, spännande och underhållande biografi. Bokens personer med plats- och tidsangivelser, såväl som handlingen i Finland, Danmark och Sverige, är således verkliga och som de framträder genom en 125-årig tidsperiod skildrad av min farmor, ”Fimi”. Släktkrönikan är uppdelad i tre delar:
”Skuggbilder” (1856–1923)Berättelsen tar sin början med tsar Alexander den II:s besök i Tammerfors. Familjen Idmans nära vänskap med tsaren, herrgårdslivet, nödåren, svensk-finska relationer, tiden från den begynnande industriella utvecklingen över Första Världskrig och Inbördeskriget fram till promotionsfestligheterna i Helsingfors 1923.
"Ljusglimtar” (1923–1948)Första äktenskap som bland annat tar läsaren till Italien och Danmark. Dansk-finska relationer och Fimis andra äktenskap genom Vinterkriget och Fortsättningskriget med evakuering till Sverige under Andra Världskriget.
”En plats i solen” (1948–1981)Efterkrigstiden som igen knyter förbindelse till Danmark och Sverige med Fimis tredje och fjärde äktenskap. Vänskapen med författarinnan Brigitta Gadolin och deras resor till bland annat Ibiza. Slutligen den tilltagande ålderdom där förtid och nutidens berättelser förenas.
Carin Idman var en finlandssvensk personlighet. Hon hade ett ljust sinne och ett ofattligt gott minne.  Hennes livshistoria, som hon själv berättar den, är under de mest dramatiska händelser skildrade med en lätthet och subtil humor som var så kännetecknande för hennes person. Fimis karaktär och optimism skiner igenom som en liten sol då hon strävade efter att göra sin livshistoria så spännande, levande och fram för allt så underhållande som möjligt. Formen är som ett samtal mellan berättaren och författaren och boken är översatt till danska och finska.
Uddrag af bogenTammerfors kunde inte ha tett sig bättre i det strålande, sommarklädda landskapet, när ångaren sent omsider, och grovt försenad, äntligen visade sig bakom udden. Synet måste onekligen ha varit ganska dramatisk, för svart rök vällde ut ur den meterhöga skorstenen, och vatten piskades upp på bägge sidor om fartyget, så att hjulångaren på avstånd mest av allt måste ha liknat en eldsprutande drake. När båten närmade sig bryggan stirrade folk med fasa på det sotiga däcket, och på de lika sotiga passagerarna och besättningsmän. Och när kaptenen drog i snöret till ångvisslan, så att det hördes ett genomträngande tjut, blev effekten en helt annan än den avsedda. Folk blev snarast chockade, och flydde i vild panik, med den påföljden att hästarna stegrade sig, och den fint uppställda orkestern blev så till sig, att den med full kraft klämde i med något som skulle ha liknat Björneborgarnas marsch, alltmedan det sotiga och frustande odjuret lade till vid bryggan med sina svarta varelser.
Om forfatteren Carl-Bernhard von Christierson är född i Finland 1954 och har sedan barndomen varit anknuten olika teatrar i Danmark och England som skådespelare, scenograf och regissör. Ursprungligt elev hos kungliga skådespelare Erik Mørk och Olaf Ussing och har sedan medverkat i ett otal skådespel och musikaler. Han arbetar fortsatt som dramaturg, textförfattare och librettist.Som resekonsulent med national- och marina parker som expertområden har arbetsuppgifterna varit bl.a. Egypten, Sydafrika, Brasilien och Venezuelas regnskogar, USAs och Kanadas västliga nationalparker, Grönland, Mongoliet, Fjärranösten, Kina, Australien och New Zealand. Arbetar fortfarande som freelance skribent med utforskning av destinationer för sportdykare i Stillahavsområdet.